Ett sätt att gå vidare..

Första åren efter olyckan var jag väldigt deprimerad och nedstämd, jag kände mig oerhört ensam och förstod inte vad som hänt mig. Jag kände inte igen mig själv. Innan olyckan hade jag i stort sett fotografiskt minne. Jag kom ihåg allt. Och helt plötsligt glömde jag allt istället. Jag har med åren lärt mig acceptera min skada.

Jag går just nu sista året på gymnasiet och jag har valt att som mitt projektarbete åka runt och föreläsa om att leva med en förvärvad hjärnskada. Titel på  föreläsningen är ett plåster i pannan (därav bloggadressen) . Varför den heter just ett plåster i pannan är för att jag många gånger önskar att någon kunde se på mig att jag har ont och mår dåligt. Har man brutit en arm får man gips och alla är genast mycket mer försiktiga och frågar hur man mår. 

Att prata om mitt handikapp gör det lättare för mig att gå vidare. Jag har alltid älskat att prata inför folk och därför kändes det väldigt naturligt att föreläsa om det. Jag tycker att det är viktigt att folk får förståelse för att den här typen av skador kan drabba vem som helst och att det nästan aldrig syns. 

Idag var jag som sagt och föreläste på en skola och det är min 4.e föreläsning.
Det viktigaste för mig är att folk ska förstå hur det kan vara och att dom som lyssnar absolut inte sitter och tycker synd om mig. Utan tvärt om ser möjligheterna jag fått utan min skada. Jag har vuxit som människa och skulle inte vara den jag är idag om jag inte haft en förvärvad hjärnskada.