normbrytare?

att vara 18år och nykterist kan av många ses som lite udda. I dagens samhälle är det inte en fråga om om man börjar dricka utan när man börjar dricka. Att jag dessutom har en hjärnskada gör att jag ännu mer passar i den mall som är tänkt för oss människor.
Att vara nykterist är något väldigt självklart för mig av många anledningar. Dels så vet jag vilka konsekvenser   det kan få om man missbrukar och dels för att jag inte ser någon anledning till att inte kunna festa nyktert. Med tanke på min skada så finner jag ännu mindre anledning att dricka eftersom jag äter mediciner som man absolut inte bör blanda med alkohol.

Mitt engagemang inom nykterhetsrörelsen är väldigt stort då jag sitter som vice ordförande i UNF Västerbotten. Jag ät mycket tacksam över det förtroende jag fått av våra medlemmar och det känns ännu större med tanke på mitt handikapp. Nykterhetsrörelsen är otroligt duktiga på att inkludera alla oavsett sexuell läggning  religion eller om personen i fråga har ett handikapp.

Att jag fått detta förtroende har jag gjort att blivit ännu säkrare i mig själv och att framför allt inte låta min skada bli ett hinder, utan tvärt om se det som något positivt. Jag har lättare att förstå och hjälpa medlemmar med andra typer av handikapp och dom ser mig förebild.

enkelt för minderåriga att handla alkohol via nätet!

 Sen några år tillbaka har jag varit väldigt engagerad inom Ungdomens Nykterhetsförbund där jag nu sitter som vice ordförande för UNF Västerbotten.

UNF är för mig väldigt viktigt av många anledningar, men framför allt för att det finns en trygghet och ett engagemang jag aldrig tidigare sett.  UNF består endast av ungdomar, de är ungdomarna alltså medlemmar som bestämmer allt, de är ungdomar som sköter ekonomin, de är ungdomarna som arrangerar och det är ungdomarna som skapar debatter.  

En av de största debatterna just nu är hur lätt det är att det är att beställa alkohol via nätet. 4 stycken ungdomar i åldrarna16-18år runt om i landet har på uppdrag från UNFs förbundsstyrelse fått i uppdrag att undersöka hur lätt det är att köpa ut via nätet. 6 av 9 köp gick igenom vilket tyder på ett väldigt bristande system.  Jag är själv en av de ungdomar som har testat köpa ut och jag tycker att det är tragiskt hur lätt det är för ungdomar att få tag på alkohol.  

Jag gjorde två beställningar men från ett av företaget fick jag en vecka efter beställning ett trevligt men bestämt mail att jag inte hade åldern inne för att beställa från dom och fick därför tillbaka de pengar jag lagt ut. Tyvärr lyckades en annan beställa och få varorna levererade från samma företag.

De andra företags varor står just nu hemma hos mig som ”bevismaterial”. Jag lyckades få hem 6 flaskor vin utan att visa legitimation. Varorna levererades hem till dörren där jag själv tog emot varorna och skrev under papper på att jag tagit emot varorna.

Jag har under dagen haft kontakt med SVT som gjort ett reportage som ni kan se här, ni kan även se inslaget som gjordes i morse med Orförande Linda Engström här

Jag tycker att det är tragiskt att alkoholen blir så lättillgängligt på detta sätt , inte bara för ungdomar men även för vuxna människor som lever med ett dolt missbruk. Att få varorna direkt hem till dörren gör att man slipper skammen över att gå till systembolaget för att köpa alkohol.

Systembolaget är dom enda som klarar våra ålderskotroller vilket dom ska ha mycket beröm för.

Nu ska jag krypa ner i sängen efter en lång dag med intervjuer och telefonsamtal! 

att arbeta i grupp

Under högstadiet så gick jag väldigt lite i skolan på grund av min skada. . De flesta elever läser 16 ämnen på högstadiet men jag läste 5 ämnen eftersom jag inte orkade vara på skolan mer än 2 timmar per dag. Jag läste svenska, engelska, matte, bild och musik. Jag gick musikklass och hade därför väldigt mycket musik. Jag älskade att sjunga och spela trots att alla ljud tröttade ut min hjärna. Både nu och då är det jobbigaste för mig att gå i skolan. Dels för att det är väldigt mycket att göra med alla läxor man förväntas göra hemma men också för att det är mycket ljud och annat som gör att arbetsmiljön på skolan är dålig.

Mitt handikapp påverkar min skolgång väldigt mycket eftersom jag inte kan läsa, jag kommer inte ihåg läxor, jag kan inte koncentrera mig under genomgångar och jag har svårt att komma ihåg det mesta. Eftersom de finns så otroligt många saker som kräver mycket av min hjärna. Min hjärna får jobba stenhårt för att ens höra vad läraren säger, vilket gör att jag blir snabbt trött. Jag blir ofta väldigt trött av att vara i skolan och kan därför verka som nonchalant eftersom jag får svårt att hålla ögonkontakt och höra av vad folk säger. Jag brukar jämföra det med att någon drar ner rullgardinen, jag blir tom i blicken och de känns helt tomt i huvudet.

eftersom jag hade så lite ämnen på högstadiet så är det ibland svårt att läsa vissa ämnen nu på gymnasiet.
Jag har ju inte läst någon som helst NO eller SO under högstadiet vilket gör att kurser som naturkunskap och religion blir väldigt jobbigt eftersom jag inte har någon grund att så på. De flesta säger till mig att det inte spelar någon roll eftersom man ändå lär sig nya saker nu på gymnasiet. Och visst kan det vara sant, men jag tror ändå att man det är betydligt lättare för dom som läst NO och SO på högstadiet.

Idag hade vi redovisning på ett grupparbete om kärnkraft. Att jobba i grupp kan vara oerhört jobbigt eftersom min dags form är så pass olika. Jag tar ofta på mig "ledarrollen" i grupparbeten och vill gärna hålla lite koll. Men om jag har en dålig dag så har jag sitter jag ofta i ett hörn och lyssnar knapp på vad gruppen säger. jag kan tänka mig att det är svårt för klasskompisarna att förstå varför jag beter mig så olika från dag till dag. Jag kan själv inte förklara varför. Jag märker att jag har fler "dåliga" dagar om jag är stressad och har mycket att göra.  Just nu är en väldigt stressig period och de märks tydligt att jag har fler "dåliga" dagar då.

Jag jobbar gärna ensam av den anledningen att då är det bara jag som blir "lidande" om jag inte orkar göra klart saker i tid på grund att jag helt enkelt mår för dåligt. eftersom jag också har ett visst kontrollbehov så blir det ännu jobbigare, om jag då till exempel missar en lektion av grupparbetet så har jag då ingen koll på vad gruppen gjort, vilket gör att jag blir stressad över att jag inte har någon kontroll.

Känner att jag klagar lite i detta inlägg, kanske beror det på att jag just nu har en "dålig" dag, kanske är det sanningen...

Nu ska jag återgå till pluggandet inför Naturkunskaps provet imorgon, tur jag har en smart lillebror som hjälper mig. 

Ett sätt att gå vidare..

Första åren efter olyckan var jag väldigt deprimerad och nedstämd, jag kände mig oerhört ensam och förstod inte vad som hänt mig. Jag kände inte igen mig själv. Innan olyckan hade jag i stort sett fotografiskt minne. Jag kom ihåg allt. Och helt plötsligt glömde jag allt istället. Jag har med åren lärt mig acceptera min skada.

Jag går just nu sista året på gymnasiet och jag har valt att som mitt projektarbete åka runt och föreläsa om att leva med en förvärvad hjärnskada. Titel på  föreläsningen är ett plåster i pannan (därav bloggadressen) . Varför den heter just ett plåster i pannan är för att jag många gånger önskar att någon kunde se på mig att jag har ont och mår dåligt. Har man brutit en arm får man gips och alla är genast mycket mer försiktiga och frågar hur man mår. 

Att prata om mitt handikapp gör det lättare för mig att gå vidare. Jag har alltid älskat att prata inför folk och därför kändes det väldigt naturligt att föreläsa om det. Jag tycker att det är viktigt att folk får förståelse för att den här typen av skador kan drabba vem som helst och att det nästan aldrig syns. 

Idag var jag som sagt och föreläste på en skola och det är min 4.e föreläsning.
Det viktigaste för mig är att folk ska förstå hur det kan vara och att dom som lyssnar absolut inte sitter och tycker synd om mig. Utan tvärt om ser möjligheterna jag fått utan min skada. Jag har vuxit som människa och skulle inte vara den jag är idag om jag inte haft en förvärvad hjärnskada. 

Ett plåster i pannan

Torsdag den 26 februari 2007 var precis som alla andra dagar. Andra terminen i 7.an hade precis börjat och jag längtade hela dagen tills jag skulle åka till stallet för att rida senare på kvällen. Jag älskade att vara på stallet. Jag kände mig alltid så välkommen. Jag älskade känslan av att ha kontroll över en häst på 600kg. Jag kom som vanligt till stallet mycket tidigare än vad jag egentligen behövde bara för att få känna hästdoften i näsan lite extra. Jag hade ridit på ridskola sen 7 års ålder och hjälpte även en del med egen häst att ta hand om deras hästar. Men just denna dag skulle jag rida på ridskola. Jag skulle rida en ny häst som jag aldrig ridit förut. Jag minns att jag tyckte de skulle bli kul att pröva rida en ny häst.

Vad som hände sen har jag inget minne av, utan allt jag berättar nu har jag själv fått återberättat för mig.  Dagens övning krävde mycket balans från både hästens och min sida. Helt plötsligt när jag kommer i en kurva och ska svänga in längts väggen så sätter sig hästen ner, vilket gör att jag slår huvudet mot en sarg som finns på väggen inne i ridhuset. Hästen blir rädd för ljudet av mitt huvud som slår i väggen, ställer sig upp och ramlar igen vilket gör att jag får ytligare ett slag mot Bakhuvudet. Det som händer sen är väldigt konstigt och oväntat. Jag ställer mig upp efter att ha rullat undan för att inte få hästen över mig och säger- det var länge sen jag ramlade av.

 Ända sen jag var liten och började rida har jag lärt mig att man ska hoppa upp på hästen igen för att inte blir rädd nästa gång. Om man inte har brutit något vill säga. Så jag hoppar upp på hästen ingen trots att både ridläraren och andra som var på plats tycker att jag ska sitta stil. Jag rider kanske ett varv och då kommer min mamma in i ridhuset. Hon hade varit inne i stallet. Och när hon kom in i ridhuset och ropade på mig så svimmande jag på häst ryggen.  Dom lyfter ner mig från hästen och jag var då vid medvetande och kunde svara på frågor.

Här har jag några sekunders minnes bild- som jag berättade tidigare så brukade jag hjälpa andra med sina hästar men just den här dagen så skulle jag inte göra det. Men det hade tydligen blivit ändrat så jag trots allt skulle sköta en häst som hete Loppan. Det enda jag kommer ihåg av hela den kvällen var när min mamma sa - Emilie tar hand om Loppan istället för dig.

Eftersom det är en ganska stor ridskola med många elever så fanns det två stycken som jobbade som läkare som själva red på ridskolan. Dessa två kvinnor ställde frågor och undersökte mig, jag kunde svara på alla frågor om vart jag bodde och när jag var född och de enda problemet var att jag hade ont i en arm. Dom skickade hem mig och sa att jag skulle vila och uppsöka läkare under morgondagen.  

Tänk om jag då vetat vilka konsekvenser de skulle få.

Jag lever med en förvärvad hjärnskada som påverkar mig varje dag, varje dag minut.

I denna blogg kommer jag skriva om hur det är att leva med en förvärvad hjärnskada.

jag vill att ni som läser mig blogg ska förstå att jag inte skriver här för att få folk att tycka synd om mig, tvärt om, jag vill informera om vilka konsekvenser en förvärvad hjärnskada kan få